Broder Tom, en gammaldags pingstpastor och missionär berättade vad som hände när han och hans fru Blanche var i Afrika som missionärer.
Hans hustrus föräldrar bodde på en lantgård i staten New England. Hennes far hade varit en ofrälst alkolist döende i skrumplever när han fördes till ett av Woodworth- Etters (Maria Woodworth-Etter (1844–1924) var en känd evangelist under den amerikanska pingströrelsen Assemblies of Gods första år) möten och blev underbart frälst, helad och fylld med den Helige Ande.
Vid tidpunkten för denna händelse var hans dotter och svärson alltså i Afrika som missionärer. Före soluppgången en morgon var fadern på väg till ladugården för att mjölka korna. Halvvägs mellan ladugården och huset, omkring kl 5.00 på morgonen, ställde han ifrån sig mjölkhinkarna och kom tillbaka in i köket.
Hans hustru som höll på att laga frukost, tittade upp:”Är något på tok? Du ser blek ut. Är du sjuk?” Han sa:” Nej jag är inte sjuk”. Hon sa:” Men vad är det fråga om?” Han sa:”Jag vet inte vad det är, men något är på tok med Blanche. Hon är i livsfara. Låt oss be.”
Han föll ner på köksgolvet och började att be. Kl 6. 00 och han bad fortfarande. Kl 7.00 och han bad fortfarande. Kl 8.00 korna råmade, kycklingarna kacklade, grisarna skrek därför de hade ju inte fått mat. Han fortsatte att kämpa i bön. Kl 9.00, 10.00, 11.00. Den gamle mannen hade ännu inte stigit upp från golvet. Kl 12. 00, 13.00…han bad fortfarande. Kl 14.00…nio timmar utan upphåll..gråtande och bejande..men då kl 14.00 lyftes bördan av. ”Vad det än är”, sa han till sin fru som bad med honom, ”så har vi fått det.”
Kommunikationerna på den tiden var inte som nu. Efter en tid kom ett brev per båt från Afrika. Broder Tom berättade vad han skrivit i brevet. Jag skrev till dem att Blanche hade ådragit sig en tropisk feber. Det var en sådan, att när man fått den, så överlever man inte. Han berättade att Blanche verkligen gått ner i dödens boningar. Faktum är att hon lämnades som död. Men plötsligt reste hon sig upp, helt frisk!
Slutligen jämförde de sina anteckningar. Med hänsyn till tidsskillnaden, så reste hon sig upp exakt kl 14. 00, samma tid som bördan lyftes av hennes far. Han hade brottats med den i 9 timmar. Vilken uthållighet!
Mina ord: Vi behöver inte dö på ett kors som Jesus gjorde, men som hans efterföljare kan vi förmedla frukten av det som Jesus gjort för oss på korset. Bön: Lär oss att be och vara uthålliga i de förbönsbördor Du lägger på oss som tror på dig! Amen!
Hittat i mina gömmor/ Anna- Gun